Stillsamt i rikets fjärde stad
En polisnovell av Ulf Broberg
© Ulf Broberg 2013
Det hade börjat snöa nästan i samma ögonblick som jag satte foten utanför entrédörren. Stora, blöta snöflingor, riktig julaftonssnö, sjönk sakta ner mot marken i ett snöfall som på en gång blev riktigt tätt. Termometern utanför köksfönstret mot Vaksalagatan hade visat en grad minus, så jag var förberedd så tillvida att jag hade vinterjacka, halsduk och handskar på. Mössa eller hatt använder jag högst ogärna, även om jag har en sådan där klassiskt blå spanarmössa någonstans, den hör så att säga till yrket. Decembermånaden i Uppsala hade bjudit på ett omväxlande vinterväder och julveckan hade det mesta av snön försvunnit efter flera dagar med plusgrader, men nu på själva julaftonens morgon färgades gatorna snabbt vita igen. Jag gick med bestämda steg uppför motlutet mot Kungsgatan och väl däruppe kunde jag ana Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva lite svagt i snön, längst bort i blickfältet, vid toppen av Carolinabacken på Drottninggatan. Årets kortaste dagsljus hade passerats för bara några dagar sedan, så det var fortfarande mörkt, men vägen dit var upplyst av handelsföreningens traditionella julbelysning i Uppsalas lilla centrum. Liksom de kommunala julgranarna hade de hunnits upp av energisnål teknik och numera lyste ledlampor i stället för de gamla glödlamporna. Detsamma gällde min arbetsplats, det nya polishuset i kvarteret Blanka, ja så nytt var det inte längre, snart var det tio år sedan invigningen i september 2004. Och inte var det uteslutande ett polishus heller, eftersom det utöver polisen också inrymde kriminalvården och åklagarmyndigheten. Men eftersom huset i folkmun kallades polishus blev det polisen som fick ta emot kritik när man satte upp en adventsljusstake i varje fönster i december varje år. På senare tid också de bestyckade med det ljussnålare alternativet, led.
Den upplysta klockan på bankhuset vid korsningen med Kungsgatan visade tjugo i åtta, så det var gott om tid. Julaftonens morgonpass på krimjouren började inte förrän klockan åtta och jag skulle hinna dit gott och väl på en kvart eller mindre. Som andra helgdagar i rikets fjärde stad var det närmast folktomt tidigt på morgonen, jag såg inga andra som var ute och gick och dubbdäcksförbudet på Kungsgatan hade, helt obegripligt hur det var uttänkt, flyttat biltrafiken till gångfartsområdet på Dragarbrunnsgatan, som gick parallellt. En mörkblå Mercedescombi från Taxi Kurir passerade mig i låg fart, med den vita takskylten tänd. Jag kom på mig själv med att gå där och tänka på min kollega på krimjouren, kriminalinspektör Lisa Norén. Vi skulle jobba ihop, den dagen som så många andra dagar. Det kanske var därför jag först inte märkte att en polismålad Mercedesbuss bromsade in mjukt alldeles bredvid mig, inte förrän skjutdörren åkte upp och en uniformerad kollega där inne vinkade in mig. ”Vi är på väg in”, sa hon, ”så välkommen in i värmen”.
*
Jag heter Kenneth Klintman, etthundratjugo kilo polis. Vid femtiosju års ålder jobbar jag på länskriminalen i Uppsala. Jag har aldrig haft något annat jobb, utan det har varit polisen hela tiden. I början var jag såklart ordningspolis som alla andra, men nu hade det blivit trettio år som kriminalare. Under fem av de åren var jag borta från Uppsalapolisen och tjänstgjorde tillsammans med Stig Edqvist och andra i riksmordkommissionen, som fanns då. Rader av omorganisationer har gjort att jag arbetat som narkotikapolis, utredare och spanare. Jag har arbetat på våldsroteln och några riktigt tunga år på familjevåldet. Nu har vi en ny organisation igen så nu tillhör jag roteln för grova brott, och jobbar mest med våldsbrott. På sjuttiotalet, när jag började som radiobilspolis, kallades vi aldrig vid förnamn. Det var Klintman, eller Norén. Men en natt för många år sedan, när vi hade Dirty Harry på VHS i dagrummet blev jag döpt till Clint, helt enkelt, efter Clint Eastwood. Numera var det bara Klintman, utan förnamn, och det var bara de äldre kollegorna från förr som kallade mig Clint. Och min nuvarande kollega, kriminalinspektör Lisa Norén. Hon hörde egentligen till länskriminalens spaningsrotel, men de senaste åren hade vi kommit att arbeta alltmer tillsammans på krimjouren och hade hon inte varit runt tjugo år yngre än jag, hade hon definitivt varit en kvinna jag skulle ha velat leva tillsammans med. En riktig polis rakt igenom, hennes pappa var chef för trafikpolisen i Umeå, och emellanåt kunde man fortfarande höra lite av hennes norrländska dialekt, speciellt när hon blev upprörd.
Det var inte särskilt märkligt att Lisa var på plats i vår lilla tjänsterumsmodul på krimjouren före mig. Faktum var att jag var mer eller mindre känd i polishuset för att alltid komma sist till alla möten. Jag fick visserligen hålla med om att det låg något i det, men jag hade aldrig förstått varför det blev så. Jag tyckte mestadels att jag var ute i god tid.
”Gomorron, Clint”, sa hon glatt och odrägligt morgonpiggt. ”Vi har fått ett case på en gång. Jag fixar bilnycklar, så ses vi nere på baksidan”.
”Jaha”. Jag tittade lite forskande på henne. ”Vad handlar det om? Så här dags på julafton?”
Hon tittade upp och mötte min blick.
”En lägenhetsundersökning, såklart”.
”Såklart”, svarade jag. ”Inget går upp mot en lägenhetsundersökning på julaftonens morron.”
”Det är en ung tjej, hennes studentkompisar är oroliga för henne.”
”Dom brukar väl tyvärr ha rätt ganska ofta.”
”Mm.”
Mer blev inte sagt. Hon gick iväg för att kvittera ut en polisbil och jag tog mig ner till bottenplanet för att hämta ut tjänstevapnet ur vapenskåpet i valvet därnere. Ute i receptionen lyste en stor julgran glatt och när jag tittade in i dagrummet såg jag att det var gott om fruktkorgar och chokladaskar och det fanns en julgran där också. Trots allt som skrevs och sas i media fanns det många som uppskattade vårt arbete och var tacksamma för polisens hjälp, det märktes särskilt tydligt så här runt julen. På väg ut passerade jag länskommunikationscentralen, där det verkade vara hyfsat lugnt, och gick förbi vakthavande på vägen ut, en av de gamla kollegorna från förr. Han hade en liten minijulgran på skrivbordet och en av de energisnåla ljusstakarna i sitt fönster, han med.
”God jul, Clint”, sa han.
”Detsamma. Lisa och jag åker på lägenhetsundersökning. På julaftons morron.”
”Ja, det är ju för djävligt om det skulle... det var några studentkamrater som ringde in hit för en stund sen... oroliga, hade inte fått kontakt sedan i förrgår. Lisa har adressen, i Sala backe. Låssmeden är redan på g.”
Adressen låg längst upp i Sala backe, i ett av höghusen på Ritargatan. Vi ställde polisbilen bakom en jourbil från Swesafe, alldeles utanför dörren, och kom in med den gamla brevbärarkoden på portlåset. Redan i hissen upp kände våra känsliga polisnäsor en svagt sötaktig lukt, så det verkade som att kamraternas farhågor kunde vara väl grundade. Låssmeden stod redan där, utanför lägenheten, och väntade på oss. Han fick klartecken att öppna upp dörren och med låssmedens specialverktyg tog det inte ens en minut. När dörrlåset klickade upp och dörren svängde ut lite, tog han ett inövat kliv bakåt. Han plockade snabbt ihop sin utrustning och åkte ner med hissen. Ute i trapphuset stod Lisa och jag kvar.
*
Namnet på dörren stämde med uppgifterna från anmälaren och lukten som kom emot oss gjorde att det inte var någon tvekan om vad som gällde. Utan att säga något tog vi båda på oss blå latexhandskar.
”Vi måste gå in”, sa Lisa.
”Ja, gå in och försök få upp en balkongdörr och några fönster. Jag kollar efter…”
Lisa förstod precis vad jag skulle kolla efter och tog ett par snabba kliv in i hallen. Det fanns en dörr in till köket alldeles till höger och vad som antagligen var ett sovrum bortom köket. På andra sidan ett litet rum mittemot köket och ett stort vardagsrum. Hallen slutade i vad som enligt skyltar på dörren var både toalett och duschrum. Samtidigt som jag hörde att Lisa öppnade en balkongdörr borta i vardagsrummet gick jag in i köket och hittade lägenhetsinnehavaren. Det var mycket riktigt en ung kvinna, högst tjugofem skulle jag gissa, som låg där på golvet i bara underkläder, med knäna uppdragna mot magen, i fosterställning. Hon såg ensam och lite ynklig ut, där hon låg. Jag klev över henne, för att komma fram till köksfönstret och få upp det, inne i köket var liklukten starkare. Hennes ögon var helt öppna och jag tyckte mig se på den intensiva blicken att hon haft några kvalfulla sista minuter. En av köksstolarna var utdragen och på det lilla köksbordet stod en halvdrucken flaska whisky, Bells, ett dricksglas och en omkullvält medicinburk. Där fanns också en liten brun handväska av märket Bridge och däri hennes plånbok med körkort, pengar och kreditkort och en del annat. Bland annat hade hon recept utfärdade på en vårdcentral inne i centrum, och det stämde med den tömda burken på bordet.
Så långt verkade ju det hela ganska lätt tolkat. Hon hade antagligen suttit vid köksbordet och druckit whisky samtidigt som hon stoppat i sig tabletterna, lite i taget. Efter ett tag hade hon blivit dåsig och kanske yr, och hade ramlat ner på golvet. Där hade hon blivit liggande, drabbad av svåra smärtor, innan hon till slut avled. Lisa kom in i köket och vi hjälptes åt att lyfta på kroppen lite, så att vi kunde se att hon inte hade några skador. Hon hade kräkts lite och det syntes inte tidigare, eftersom det hade klibbat fast i hennes långa ljusa hår. Ansiktsfärgen stämde väl överens med vår uppfattning att hon var avliden, men jag kände trots det, helt rutinmässigt, efter om det kunde finnas någon puls. Jag kände att hon var ganska kall och drog den preliminära slutsatsen att hon hade varit avliden en tid. Lisa hittade en stor vit frottébadhandduk i lägenhetens duschrum, som hon la över kroppen och vi gick båda ut ur köket och ut på balkongen, för att få lite frisk luft.
”Ja, det ser onekligen ut som självmord, men det verkar inte finnas något brev eller så”, sa Lisa.
”Nej”, sa jag. ”Det gör ju inte det. Och även om det är lätt att dra slutsatsen att en ensam jul blev för mycket för henne, så vet vi ju inte.”
”Man vet inte hur folk har det, egentligen. Hon kanske hade ett helvete…”
”Jo… vi får väl vänta och se vad rättsläkaren säger, jag ringde för en stund sen. Han är här inom en halvtimma.”
*
Det sa sig självt att poliser på krimjouren hade täta kontakter med rättsläkarna på rättsmedicinska, och både Lisa och jag kände den tidigare läkaren, Erik Larsson, väldigt väl. Nu hade vi träffat hans efterträdare, Olle Thomasson, några gånger och tyckte väl lika bra om båda. Vi gick in i köket tillsammans med honom och han gjorde sina undersökningar, där han bland annat kontrollerade kroppstemperaturen. Återigen fick vi lyfta lite på kroppen så att han kunde konstatera att hon inte hade några yttre skador. En halvtimma ungefär tog hans undersökning och vi tog ett antal bilder under tiden, för att lägga med i anmälan om misstänkt suicid, självmord. Vi skrev en id-lapp och fäste på klassiskt vis på ena stortån, för att kroppen skulle kunna identifieras lätt på bårhuset eller rättsmedicin, när den transporterats dit. Efter undersökningen gick vi in och satte oss i soffgruppen som fanns i vardagsrummet, där det var ganska kyligt, eftersom balkongdörren fortfarande stod på vid gavel. Jag såg att Thomasson var på väg att stänga dörren, men ändrade sig, säkert med tanke på oss.
”Ja, det verkar ju inte finnas några särskilda eller misstänkta omständigheter”, sa han. ”Preliminärt kan jag säga att hon varit död i minst ett dygn, mera exakt kan jag säga efter en obduktion. Dödsorsaken, preliminärt då, är andningsstillestånd och hjärtsvikt på grund av alkohol- och tablettförgiftning.”
”Jag tror att hon kan ha suttit vid köksbordet och sedan ramlat ner på golvet när förgiftningen slog till”, sa jag.
”Ja, så kan det säkert ha gått till.”
”Men det finns ett problem”, sa Lisa. ”Vi hittar inget självmordsbrev eller nåt sånt.”
”Ja, det händer väl ibland”, sa rättsläkaren. ”Och det är ju upp till er om ni vill besluta om utvidgad rättsmedicinsk undersökning”.
Jag hade funderat en stund på just det. Om polisen av någon anledning misstänkte att det kunde röra sig om brott, då skulle vi begära den utvidgade obduktionen på rättsmedicin. Och vi skulle spärra av lägenheten för teknisk undersökning. Men jag hade kommit fram till att det här var självmord.
”Om inte Lisa har någon annan uppfattning så… jag tycker inte att avsaknaden av självmordsbrev är tillräckligt för att misstänka brott. Och själva dödsorsaken är ju inte oklar.”
”Nej”, sa Lisa, ”det håller jag med om”.
”Ja, då så… då skriver jag ett dödsfallsintyg”, sa rättsläkaren. ”Beställer ni transport?”
”Ja, jag ringer vakthavande. Och vi stannar här tills transporten kommer, så du kan lämna om du vill.
*
Nästan en timma fick vi vänta på politibilen som skulle föra den unga kvinnan till bårhuset. Under tiden satt vi kvar i soffgruppen i vardagsrummet, men Lisa gick och stängde balkongdörren. Det blev snabbt varmare i rummet, och vi hade nog börjat vänja oss så smått vid lukten. Jag pratade i telefon med länskommunikationscentralen och fick uppgifter om anhöriga. Enligt mantalsregistret bodde hon ensam på adressen, och föräldrarna bodde på annat håll i staden. Hon var vare sig gift eller sambo och förekom i övrigt inte i några andra register än körkort och pass. Det fick bli lite anteckningar så länge, så kunde jag skriva in en anmälan i systemet senare, när vi kom till vårt rum i polishuset. Efter att politit hämtat kroppen kunde vi släcka ner och låsa, vi lämnade ett fönster lite öppet i köket. Bilfärden ut till föräldrarna, som bodde i en villa i de södra förorterna, gick fort, det var Lisa som körde och hon var lika bra på bilkörning som hon var på mycket annat.
Att åka hem till anhöriga och underrätta dem om dödsfall är något jag gjort kanske hundra gånger genom åren, men det är något som jag aldrig blivit bekväm med. Det är faktiskt bland de få uppgifter vi ställs inför som jag helst skulle vilja slippa. Lisa har aldrig sagt något om det, men jag misstänker att hon känner på samma sätt. Därför var det tyst i bilen under färden dit, inte ens polisradion störde, där var det julfrid som rådde, ännu strax efter klockan tio på julafton. Jag noterade, liksom i förbigående, att det var mera trafik nu och fler ute än det hade varit tidigt på morgonen, men fortfarande var det tämligen stillsamt i rikets fjärde stad, den eviga ungdomens, studenternas stad. Och det hade slutat snöa.
Föräldrarna bodde i ett radhus på två våningar med en liten gräsplätt framför. Ett vitt spjälstaket markerade gränsen mot yttervärlden och bar upp en vit brevlåda. Gången fram till dörren hade blivit rensopad alldeles nyligen och på ytterdörren satt en julkrans med röda band. Jag tänkte dystert att den julglädjen nog var på upphällningen. Vi gick fram till dörren och Lisa tittade uppfordrande på mig, som om det hela vilade på mig. Men jag kände lite puls och ville vänta lite, så Lisa klev fram och tryckte på ringklockan. En kvinna i min ålder, ja några år yngre skulle jag tro, öppnade nästan på en gång. Inifrån huset hördes julmusik, från radion kanske, och jag anade en julgran som stod och lyste lite längre in.
”Ja?”.
Jag fumlade lite för att komma åt mitt polisleg i jackfickan och Lisa hann före, igen.
”Norén och Klintman, från kriminalpolisen. Kan vi komma in en liten stund?”
”Javisst, det är klart. Men vad gäller det? Är det grannarna som…”
Jag stoppade henne genom att hålla upp en hand och föste henne med mycket milt våld framför mig, in mot vad jag trodde var vardagsrummet.
”Är ni ensam hemma?”
”Nej, min man är på övervåningen.”
”Skulle ni kunna be honom komma ner. Vi har något viktigt att säga.”
Hon såg alldeles förvirrad ut, men jag såg på henne att hon inte hade kopplat ännu. Hon gick bort till trappan och ropade på sin man och han kom ner på en gång.
”Klintman och Norén, från kriminalpolisen. Skulle ni kunna vara snälla och sätta er i soffan båda två.”
Jag såg på honom att han förstod vad som skulle komma. Han satte sig bredvid sin hustru och tog hennes hand och kramade den hårt. Lisa titta uppfordrande på mig, igen, och jag försökte låta så mjuk jag kan.
”Vi måste tyvärr meddela att er dotter har hittats död, nu på morgonen. Hon…”
”Nej, nej”, sa mamman. ”Det kan inte vara riktigt, hon kommer ju hit om bara en…”
”Är ni säkra”, sa pappan.
Mamman hade lutat sitt huvud mot hans axel och börjat gråta. Jag såg att han kämpade mot gråten.
”Ja, tyvärr, vi är helt säkra. Hon avled troligen under gårdagen, i sin lägenhet på Ritargatan. Vi har varit där och en rättsläkare har konstaterat dödsfallet.”
”Är det… har hon blivit…”
”Vi misstänker inget brott. Hon har tagit sitt liv.”
”Självmord?”
”Ja, självmord.”
Lisa steg fram och la sin hand på mammans axel.
”Vi är verkligen ledsna för det här.”
Jag kände att lite drygt två timmar in på julafton hade jag redan fått nog av den här dagen. Efter en stund lugnade de två ner sig så pass att vi kunde ställa enkla frågor. Det visade sig att hon hade en pojkvän i alla fall, föräldrarna skulle själva underrätta honom. Jag tänkte att oddsen var starka för att han var en del av det som ledde fram till hennes beslut att ta sitt liv, men det var ju ingenting som polisen skulle intressera sig för. Det fanns inte så mycket mer för oss att göra, men det kändes fel att bara lämna dem där i soffan. Jag frågade pappan om de hade någon som vi skulle ringa efter, men han bara skakade på huvudet. Jag gjorde ett telefontecken till Lisa, med tummen och pekfingret, och gick ut i hallen för att ringa till SOS. Där fick jag snabbt kontakt med en jourhavande präst som lovade att någon från församlingen skulle komma på en gång. Vi satt kvar, i stort sett under tystnad, och betraktade de gråtande föräldrarna, tills det ringde på dörren. Jag gick och öppnade och det visade sig vara en kvinna från Svenska kyrkans diakoni som kom.
”Jag tar hand om det här”, sa hon. ”Ni har väl annat att göra”.
Det hade vi inte, inte såvitt vi visste i alla fall, men det kändes bra att kunna lämna i alla fall. I bilen blev vi sittande en stund utanför huset. Jag ringde upp vakthavande och rapporterade av att vi hade utfört underrättelsen, det skulle in i registren som allt annat.
”Jag skriver anmälan sen, när vi kommer in”.
”Det är läge att komma in nu”, sa vakthavande. ”Det är elvakaffe, julkaffe, i dagrummet alldeles strax. Tårta och grejer.”
Jag kände att kontrasterna skulle bli starka. Klumpen i halsen kändes fortfarande påtaglig.
”Hur är det”, frågade jag Lisa.
”Inget vidare”.
”Då åker vi in och skriver anmälan. Och så hälsar vakthavande att det är elvakaffe alldeles strax.”
Det hade han säkert rätt i. Klockan på instrumentpanelen visade 10.52 och på väg in till polishuset kunde vi höra på polisradion hur radiobilspatrullerna rapporterade att de rullade ner i garaget.
*
Säg det julkaffe som varade för evigt. Det fanns både gräddtårta, jordgubbstårta och prinsesstårta att välja på och dessutom en massa choklad och annat godis. Vi blev kvar i dagrummet en bra stund innan vi tog oss upp på krim för att skriva anmälan. Det stod en sådan där adventsljusstake i vårt fönster också, och jag kände att jag just nu var irrationellt irriterad på den. Men, med hjälp av mina egna anteckningar och en del uppgifter från föräldrarna gick det ganska snabbt att fylla i anmälan om självmord. Jag hade precis sparat ner alltihop i Rationell Anmälan Rutin, eller RAR, som vi säger, när telefonen på bordet ringde. Vakthavande ville att vi skulle komma förbi honom när vi var klara med anmälan, så det var bara att gå ner igen.
”Lisa. Clint.”
Han visade med en gest att vi skulle sätta oss på besöksstolarna i hans lilla modul intill länskommunikationscentralen.
”Det utvecklar sig till en jävla julafton det här”, sa han. ”Ni känner ju till debatten kring REVA, eller hur? Det har ju rört upp en del känslor, kan man väl lugnt säga”.
REVA, en annan av polisens många lysande förkortningar, stod för Rättsäkert och effektivt verkställighetsarbete. Bakom det dolde sig tuffa direktiv från politiskt håll. Nu skulle, enkelt uttryckt, papperslösa och andra som vistades illegalt i Sverige hittas och utvisas. Det hela hade fått groteska proportioner framförallt hos tunnelbanepolisen i Stockholm, där många menade att de stoppats och inte sällan tagits med på förhör, bara på grund av sitt utländska utseende. Att det hela skedde i tunnelbanan berodde på att utlänningslagen innebar att polisen inte fick kontrollera någons identitet enbart på grund av hudfärg, det måste finnas misstanke om att personen vistas illegalt i Sverige, vilket var svårt att visa, eller så kunde man kontrollera id i samband med misstanke om annat brott. Det var så REVA hamnade i tunnelbanan. Någon fantasifull polischef hade bestämt att man kunde kolla id på lämpliga personer i tunnelbanan, vid misstanke om plankning. Vad enskilda poliser tyckte om att utföra direktiven var det ingen som frågade efter. Men frågan om Sveriges behandling av papperslösa hade definitivt hamnat i sökarljuset.
Vakthavande suckade djupt.
”Ja, nu har vi fått ett eget litet REVA-ärende, kan man väl säga”.
Jag valde att hålla tyst, Lisa likaså. Vakthavande betraktade oss med sorgsen blick.
”Det handlar om två minderåriga barn. Två flickor. Och deras mamma. Pappan är redan utvisad. Nu har vi fått information från en bekymrad medborgare, hans samvete tillåter inte att det hela fortgår opåtalat.”
”Det hela?”
”Ja, han anger en granne, som han uppger skyddar de här människorna, alltså han uppger att de bor där tillsammans med den svenska familjen, alla tre. Han kräver, med emfas får jag säga, att polisen ska ingripa.”
”På julafton?”
”Ja. Det rör sig om en tjänstebostad för universitetet, en professor som bor där. Det ska alltså vara han som skyddar de här flyktingarna.”
”Och den här grannen, han bor där också?”
”Nej, det gör han inte. Han vidarebefordrar bara vad han har hört sägas.”
”Vilka jävla människor”, sa Lisa.
”Mm”.
Jag tänkte att det liksom räckte för idag. Och att låsa in en mamma med minderåriga barn för att få dem utvisade, eller avvisade som myndigheten försökte säga, lite mjukare, var ett uppdrag som hade smakat illa under alla omständigheter, nu var det dessutom jul. Jag skänkte en mörk tanke till den där bekymrade medborgaren och undrade för mig själv om han bara var främlingsfientlig eller om det fanns någon akademisk tvist inblandad i det hela. Ja, skit samma. Vi var tvungna att åka dit.
”Vi åker på en gång.”
”Skit”, sa Lisa.
*
Tjänstebostaden låg i ett varsamt restaurerat sjuttonhundratalshus, inte långt från universitetets aula och domkyrkan. Det rörde sig om några byggnader som satt samman som i en hästsko och det bildade i liten innergård, där vi kunde köra in bilen. Därinne var det som överallt annars den här dagen, en tänd julgran och adventsljusstakar i de flesta fönstren. Vi gick ut och knackade på hos den angivna professorn. Han öppnade själv och såg tämligen barsk ut, en storvuxen man på dryga sextio, med grått hår och ett imponerande grått skägg.
”Klintman och Norén från kriminalpolisen”.
Jag höll upp mitt uppvikta tjänsteleg framför honom. Han rörde inte en min.
”Kan vi komma in?”
”Nej, varför skulle ni komma in här?”
Hans röst var djup och distinkt och det hördes att han var van att inte bli emotsagd.
”Vi är här för att kontrollera uppgifter som har kommit till polisens kännedom. Vi behöver komma in.”
”Det vet jag inte om jag vill.”
”Vi kan få tillstånd till husrannsakan ganska enkelt”, sa Lisa. ”Det tar en stund. Är det inte enklare att vi får komma in och se oss omkring, bara?”
”Vad är det frågan om? Jag har väl inget otalt med polisen?”
”Vi söker efter personer som vistas i landet olagligt. Papperlösa.”
”Åh”, sa han. ”Den förbannade jäveln har ringt polisen. Det borde jag ha förutsett… ja det är väl lika bra att ni kommer in, då.”
”Vem har ringt polisen?”
”Det är en lång historia.”
Därinne var det julpyntat och värmen från tända julljus kändes bra. Inne i vardagsrummet, som låg rakt in, stod en stor julpyntad gran tänd och under den låg en hel del julklappspaket.
”Det är julafton”, sa han. ”Ska ni verkligen… jag menar… vi ska dela ut barnens julklappar om några timmar, och titta på Kalle Anka och äta julmat. Ska ni verkligen…”
Han röst höll inte riktigt. Jag gick in i vardagsrummet och i en fåtölj satt en kvinna och tittade skräckslaget på oss. Hon höll upp händerna framför sig, som om hon var rädd att bli slagen. På en fårskinnsmatta på golvet satt två små flickor, fem, sex år skulle jag gissa, i tomtedräkter och med håret som Pippi Långstrump. De satt alldeles stilla framför tv:n med en godisskål framför sig på golvet.
Jag kände hur Lisa ryckte mig i kavajryggen och när jag vände mig om nickade hon åt mig att vi skulle gå ut i hallen. Jag bad professorn att han skulle stanna kvar i vardagsrummet och följde med Lisa ut i hallen.
”Clint”, sa Lisa allvarligt. ”Nu får det räcka för idag. Det här kan vi för tusen djävlar inte göra!”
”Nej, men hur ska vi göra då?”
”Vi kan göra så här. Han lovar att flytta dem någonstans i morgon. Vi har inget sett. Det skulle funka, eller?”
”Det skulle funka”.
Jag tänkte inte längre, utan vände på klacken och gick tillbaka in i vardagsrummet. Nu såg den barske professorn också lite strykrädd ut, han trodde väl att vi hade skaffat förstärkning för att kunna ta med de tre därifrån.
”Du”, sa jag. ”Nu är det allvar. Om du lovar att se till att alla tre bor hos någon annan från i morron bitti, så gör vi ingenting här nu. Ni kan fira jul. Men du måste hålla käften om det och du måste se till att de är borta härifrån det första du gör i morron”.
”Men hur…”
”Om du bara gör som jag säger, så ordnar det sig.”
”Men, dom bor här hos mig.”
”Nej, inte nu längre, inte efter telefonsamtalet till polisen i morse. Jag hoppas du förstår det.”
*
Ute i bilen igen hände något som aldrig hade hänt förut. Lisa lutade sig mot mig och gav mig en puss på kinden. Hon sa ingenting, bara log mot mig. Själv tog jag min mobiltelefon och ringde upp vakthavande.
”Hur går det”, frågade han.
”Nä, bomkörning”, sa jag lätt. ”Du kan ringa till han uppgiftslämnaren och hälsa honom att han hade fel. Jag såg inga flyktingar, inte Lisa heller. Bara en sur gammal professor.”
”Det var ju för jävla skönt”, sa vakthavande.
Lite grann började julstämningen bättra på sig. Inte bara för den där pussen från kvinnan som jag gärna skulle ha velat leva tillsammans med, om jag bara inte hade varit så förbannat gammal.
Ulf Broberg, född 1954 i Skövde, nu bosatt i Uppsala. Författare och journalist med bakgrund i lokalradio och riksradio. Första romanen (polisthrillern Iskallt våld, skriven tillsammans med kriminalkommissarien Peter Lundström) kom 2005. Novellen blir en del av Ulfs berättelse om radarparet Klintman & Norén vid Uppsalapolisen som kom ut med fjärde romanen i serien, Valborg, i juli 2020.